Jag hatar att känna mig dum. Usch!

Jag är en enkel och ödmjuk människa som blir djupt förvirrad av att vara där jag är nu. I ett mörkt fast ljust kaos, som känns lika hemtrevligt och spännande som det känns fruktansvärt och vansinnigt!

Jag har målat in mig i hörn som jag inte kommer att komma helskinnad utifrån. Och jag kommer säkert att hinna trampa på både tår och hjärtan på vägen ut.

Allt för att jag vågar vara helt självisk för en gångs skull.

Samtidigt som alla förväntar sig att jag kommer in på skola och att jag gör något stort och genialt av mitt liv, så känner jag mig jävligt ensam och lämnad. Det är precis som att jag står precis på en tröskel på väg ut och alla runt om mig står och väntar på att jag ska kliva ur dörröppningen så att de kan stänga bakom mig.

Att sitta och vänta på att få ett mejl som kommer att bestämma tre år av mitt liv är helt enastående frustrerande. Jag är så galet fokuserad på att jag kommer in på mitt första- eller andrahandsval att jag inte kan föreställa mig ett fortsatt studieliv utanför Kalmar.

Någon gång i mitten av juli kommer jag att få ett mejl som ger mig fem veckor att rycka upp varenda rot jag någonsin har låtit växa i jorden på den här sidan av Sverige. I en medelstor svensk stad, som jag har velat komma ifrån så innerligt och så länge att jag aldrig har haft någonting annat för ögonen än drömmen att få flytta ifrån den.

Och det äter mig. Innifrån och ut. Från toppen till botten och hela vägen tillbaka.

Jag är så jävla arg, för att jag inte vet in eller ut. Och för att jag gråter till Sex and the City.

Helvete för allt.

Vi kom absolut inte fram till något vettigt, men jag fick iaf ur mig att jag faktiskt är ganska nöjd med hur vi har det just nu. Det här är en av de få gångerna i livet som man får vara HUNDRA PROCENT självisk. Visst att man ska vara lite ego hela tiden, men just nu är det oss själva och våra egna beslut som lägger grunden till vår framtid.

Och jag har varit självisk så det räcker för en hel familj, och är det fortfarande. Men det känns bra.

Pappa säger att han aldrig har väntat på någon, utan att han alltid har gjort det han har känt för. Även om det har inneburit att han har fått bryta med det livet han har levt och de vänner han har umgåtts med. Självklart har han trampat på en hel del tår och lämnat en hel del chanser bakom sig för att kunna ta nya risker. Men se vart det tog honom?! Han blev kapten och redare, och det är verkligen inte fy skam.

Jag vill och bli kapten, fast över mig själv. Och jag vill också styra min egna båt, fast i form av ett företag/firma/bolag.

Eller som jag och André kom fram till - det är inte så viktigt att vi blir chefer, men vi vill ha massor att göra och det ska vara sjukt intressant och omväxlande. Vi vill ha drömjobbet helt enkelt. Det är väl inte så mycket begärt?

Usch jag blev jättenervös när han var omkring mig, det kändes som när man va liten och va på DisneyWorld för att man visste inte riktigt om han var på riktigt eller inte! Haha men till slut tog jag mod till mig och jag fick sitta i hans famn och hålla i hans svärd! Hans svärd.. alltså på riktigt hans svärd.. öhm.

Men nu ska här hämtas räkor! Hälsosamt fyllekäk, det gillar vi :D