Jag hatar att känna mig dum. Usch!

Jag är en enkel och ödmjuk människa som blir djupt förvirrad av att vara där jag är nu. I ett mörkt fast ljust kaos, som känns lika hemtrevligt och spännande som det känns fruktansvärt och vansinnigt!

Jag har målat in mig i hörn som jag inte kommer att komma helskinnad utifrån. Och jag kommer säkert att hinna trampa på både tår och hjärtan på vägen ut.

Allt för att jag vågar vara helt självisk för en gångs skull.

Samtidigt som alla förväntar sig att jag kommer in på skola och att jag gör något stort och genialt av mitt liv, så känner jag mig jävligt ensam och lämnad. Det är precis som att jag står precis på en tröskel på väg ut och alla runt om mig står och väntar på att jag ska kliva ur dörröppningen så att de kan stänga bakom mig.

Att sitta och vänta på att få ett mejl som kommer att bestämma tre år av mitt liv är helt enastående frustrerande. Jag är så galet fokuserad på att jag kommer in på mitt första- eller andrahandsval att jag inte kan föreställa mig ett fortsatt studieliv utanför Kalmar.

Någon gång i mitten av juli kommer jag att få ett mejl som ger mig fem veckor att rycka upp varenda rot jag någonsin har låtit växa i jorden på den här sidan av Sverige. I en medelstor svensk stad, som jag har velat komma ifrån så innerligt och så länge att jag aldrig har haft någonting annat för ögonen än drömmen att få flytta ifrån den.

Och det äter mig. Innifrån och ut. Från toppen till botten och hela vägen tillbaka.

Jag är så jävla arg, för att jag inte vet in eller ut. Och för att jag gråter till Sex and the City.

Helvete för allt.