Vi kom absolut inte fram till något vettigt, men jag fick iaf ur mig att jag faktiskt är ganska nöjd med hur vi har det just nu. Det här är en av de få gångerna i livet som man får vara HUNDRA PROCENT självisk. Visst att man ska vara lite ego hela tiden, men just nu är det oss själva och våra egna beslut som lägger grunden till vår framtid.

Och jag har varit självisk så det räcker för en hel familj, och är det fortfarande. Men det känns bra.

Pappa säger att han aldrig har väntat på någon, utan att han alltid har gjort det han har känt för. Även om det har inneburit att han har fått bryta med det livet han har levt och de vänner han har umgåtts med. Självklart har han trampat på en hel del tår och lämnat en hel del chanser bakom sig för att kunna ta nya risker. Men se vart det tog honom?! Han blev kapten och redare, och det är verkligen inte fy skam.

Jag vill och bli kapten, fast över mig själv. Och jag vill också styra min egna båt, fast i form av ett företag/firma/bolag.

Eller som jag och André kom fram till - det är inte så viktigt att vi blir chefer, men vi vill ha massor att göra och det ska vara sjukt intressant och omväxlande. Vi vill ha drömjobbet helt enkelt. Det är väl inte så mycket begärt?