I Uddevalla sitter en varm, mätt och lycklig Jenny som fnissar okontrollerat till Live at Gotham. GUD VAD JAG ÄLSKAR COMEDY CENTRAL!

Ikväll har jag och Josse stått och sjungit (läs: skrikit) och grinat lite till den vackra Håkan Hellström som berikade den kulturella atmosfären i Uddevalla. Fyyyy fan va bra allt var, verkligen helt vackert!
Fine jag erkänner, det var inte bästa konserten jag har sett med honom. Men sen får man ge honom och grabbarna lite handikapp med tanke på att han spelade i Agnebergshallen. En idrottshall där jag själv har svettats runt under gympalektionerna i gymnasiet.
Jag har tidigare sett honom ett par gånger på Liseberg, en gång under Peace&Love och en gång i Slottsparken under Way Out West - Agneberg kan ta sig i röven i jämförelse. Men Håkan har alltid ett försprång i mitt hjärta. Han skulle kunna spela i en plåtcistern på en oljeplattform och lösa akustiken och stämningen med sin brustna stämma och känslofyllda texter.
Så står man i mitten av alla skrikande fans och sjunger med i låtarna samtidigt som man antingen hoppar och studsar som förtrollad av ett EP-anfall eller står stilla med handen uppsträckt som i ett tappert försök att nå luft som Håkan har andats ut, så infinner sig känslan!
Tack Josefinast Skog för att du vill dela denna kvällen och nästan alla ovanstående Håkan-konserter med mig <3

Imn blir det Mello: Andra Chansen med samma Josse och med nyligen hemkomna Louise som har äcklat sig i Aussie i tre månader.

Rolig fakta: Samtliga familjemedlemmar har tider hos varsin sjukgymnast inom loppet av två veckor. Pappa för sin rygg, Simon för hans knä och jag för min rygg/nacke. Pappas fru kutar runt här med ett stadigt gips runt vänster handled efter att ha vurpat på isen och brutit den rätt av. Gött osv.