14 oktober - shu bre, jalla bye, gonatt fuck alla er
Här sitter jag och fnittrar åt alla gamla lustigheter jag har vräkt ur mig. Min gamle redaktör på Bohusläningen har skickat mig några av mina texter, så nu sitter jag här med kaffet i handen och läser.
Fan va många intressanta människor jag har träffat genom alla intervjuer! Jag har inte riktigt träffat filmstjärnor eller folk som har räddat världen, men människor med andra intressen än vad jag har. Som har vigt en del av sitt liv till att lära sig en viss grej, har besökt en viss plats eller som har vågat att säga emot eller stå upp inför sin sak. Folk som engagerar sig, det är fan det mest underbara som finns.
Jag älskar att träffa folk som brinner för något, som länge och väl kan berätta om en händelse eller liknande som har med sitt intresse att göra. Som i sin tur lär mig saker. Det är så underbart att se den rena glädjen som skiner som en gloria runt dem när de får förklara om sitt intresse.
Det sägs att en journalist vill skriva för "folket" och "bevisa sanningen" och "göra scoop", men som egentligen skriver den lättsmälta skiten som redaktionerna har snappat upp att den lata människan säger åt dem att skriva. Men jag måste påstå att jag skriver (skrev) för personerna som jag intervjuar. Jag vill ge de ett space att få skryta och stila, för det tycker jag alla förtjänar ibland!
Här är en krönika som jag skrev efter att ha vart på LSK-Gefle matchen för två år sen.
Det va strax efter att LSK hade kommit upp sig. Matchen innan hade de spelat mot IFK och hela stället hade vart helt smockat och hetsen hade vart enorm! När jag va där var det fullt på LSKs läktare, men det stod bara tre stackars hängivna fans på Gefles sida.
Och jag minns att jag senare fick ett mejl på bilddagboken av LSKs fanclub som tackade mig för att ha skrivit en krönika som varken rosade eller risade fotbollen som sport, utan att jag istället skrev om den underbara gemenskap man delar på läktarn. Åh då va jag gött med stolt kan ni tro, att som 16åring få ett mejl av ett gäng killar som var två-tre år äldre än mig minst, som erkände mig och min text.
Förra veckan var jag på jag på min allra första fotbollsmatch. (Jag var visserligen på en när jag var runt fyra år, men den räknas inte riktigt). Ljungkile SK mötte Gefle IF.
Folk runt omkring mig var jättepeppade och diskuterade lagets förutsättningar och slog vad om resultatet. Luften på läktaren var laddad och man hade väldiga förhoppningar på hemmalaget.
Och där satt jag, världens mest okunniga person inom just fotboll, på en stenhård läktare i Ljungkile och fattade inte ett dugg. Visserligen var stämningen inbjudande, men jag kände mig ändå lite utanför. För jag hade ju ingen koll på det andra lagets starkaste spelare eller hur många gula kort LSK hade fått i sina tidigare matcher.
Matchen började och jag försökte ändå så gott jag kunde. Jag trodde i min egna lilla värld att det var bollen som var det viktigaste inom fotboll. På tv fokuserar ju kameran mer eller mindre alltid på bollen, och det är det närmsta jag har kommit en fotbollsmatch tidigare.
Jag lade alltså all min kraft på att följa bollen. Men jag missade ju resten av spelet på grund av det. Jag märkte inte om någon fälldes eller fick en rejäl tackling förrän folk började bua. För när jag satt där och hade siktet inställt på bollen som for runt över planen, glömde jag helt bort att något hade hänt bakom eller framför den. Och för att inte verka helt efter, så buade jag lite tyst och skakade huvudet åt idioten på planen tillsammans med gubbarna på raden bakom.
Jag har alltid trott att fotboll var en enkel grej. Det verkar ju inte så svårt när man kollar från tvsoffan. 22 spelare, lite avbytare, några domare och en svartvit boll. Men så var det ju inte. För med allt det här följer en sjukt massa regler som jag, och säkert många med mig, inte alls begriper.
Vad är en off side till exempel? Jag slog upp det på internet och fick fram att ”en spelare är off side om han är närmare motståndarlagets mållinje än både bollen och den näst sista motspelaren.” Och jag kan ärligt säga att jag inte blev något som helst klokare av det. Vem har tid att kolla sånt? Det hade i vilket fall inte jag.
Jag var i stället tvungen att gång på gång svälja stoltheten och luta mig över axeln på närmaste personen och fråga vad som egentligen hände där ute på gräset.
Även om jag inte förstod så mycket när jag satt på Starke Arvids läktare, så var det ändå härligt att vara där. Det var en skön stämning bland publiken och det var ingen som var rädd för att prata med den okände grannen bredvid sig. För de hade alla ett gemensamt intresse.
Fotboll är en sport och underhåller och håller samman en grupp människor. Både i medgång och motgång. Det är faktiskt så att jag blir lite avundsjuk när jag tänker på det. Jag vill också dela intressen med resten av världen! Det blir definitivt en nästa match för mig, fast då tänker jag nog plugga in lite fotbollssnack innan så kanske jag kan bli en i gänget.
Fan va många intressanta människor jag har träffat genom alla intervjuer! Jag har inte riktigt träffat filmstjärnor eller folk som har räddat världen, men människor med andra intressen än vad jag har. Som har vigt en del av sitt liv till att lära sig en viss grej, har besökt en viss plats eller som har vågat att säga emot eller stå upp inför sin sak. Folk som engagerar sig, det är fan det mest underbara som finns.
Jag älskar att träffa folk som brinner för något, som länge och väl kan berätta om en händelse eller liknande som har med sitt intresse att göra. Som i sin tur lär mig saker. Det är så underbart att se den rena glädjen som skiner som en gloria runt dem när de får förklara om sitt intresse.
Det sägs att en journalist vill skriva för "folket" och "bevisa sanningen" och "göra scoop", men som egentligen skriver den lättsmälta skiten som redaktionerna har snappat upp att den lata människan säger åt dem att skriva. Men jag måste påstå att jag skriver (skrev) för personerna som jag intervjuar. Jag vill ge de ett space att få skryta och stila, för det tycker jag alla förtjänar ibland!
Här är en krönika som jag skrev efter att ha vart på LSK-Gefle matchen för två år sen.
Det va strax efter att LSK hade kommit upp sig. Matchen innan hade de spelat mot IFK och hela stället hade vart helt smockat och hetsen hade vart enorm! När jag va där var det fullt på LSKs läktare, men det stod bara tre stackars hängivna fans på Gefles sida.
Och jag minns att jag senare fick ett mejl på bilddagboken av LSKs fanclub som tackade mig för att ha skrivit en krönika som varken rosade eller risade fotbollen som sport, utan att jag istället skrev om den underbara gemenskap man delar på läktarn. Åh då va jag gött med stolt kan ni tro, att som 16åring få ett mejl av ett gäng killar som var två-tre år äldre än mig minst, som erkände mig och min text.
Förra veckan var jag på jag på min allra första fotbollsmatch. (Jag var visserligen på en när jag var runt fyra år, men den räknas inte riktigt). Ljungkile SK mötte Gefle IF.
Folk runt omkring mig var jättepeppade och diskuterade lagets förutsättningar och slog vad om resultatet. Luften på läktaren var laddad och man hade väldiga förhoppningar på hemmalaget.
Och där satt jag, världens mest okunniga person inom just fotboll, på en stenhård läktare i Ljungkile och fattade inte ett dugg. Visserligen var stämningen inbjudande, men jag kände mig ändå lite utanför. För jag hade ju ingen koll på det andra lagets starkaste spelare eller hur många gula kort LSK hade fått i sina tidigare matcher.
Matchen började och jag försökte ändå så gott jag kunde. Jag trodde i min egna lilla värld att det var bollen som var det viktigaste inom fotboll. På tv fokuserar ju kameran mer eller mindre alltid på bollen, och det är det närmsta jag har kommit en fotbollsmatch tidigare.
Jag lade alltså all min kraft på att följa bollen. Men jag missade ju resten av spelet på grund av det. Jag märkte inte om någon fälldes eller fick en rejäl tackling förrän folk började bua. För när jag satt där och hade siktet inställt på bollen som for runt över planen, glömde jag helt bort att något hade hänt bakom eller framför den. Och för att inte verka helt efter, så buade jag lite tyst och skakade huvudet åt idioten på planen tillsammans med gubbarna på raden bakom.
Jag har alltid trott att fotboll var en enkel grej. Det verkar ju inte så svårt när man kollar från tvsoffan. 22 spelare, lite avbytare, några domare och en svartvit boll. Men så var det ju inte. För med allt det här följer en sjukt massa regler som jag, och säkert många med mig, inte alls begriper.
Vad är en off side till exempel? Jag slog upp det på internet och fick fram att ”en spelare är off side om han är närmare motståndarlagets mållinje än både bollen och den näst sista motspelaren.” Och jag kan ärligt säga att jag inte blev något som helst klokare av det. Vem har tid att kolla sånt? Det hade i vilket fall inte jag.
Jag var i stället tvungen att gång på gång svälja stoltheten och luta mig över axeln på närmaste personen och fråga vad som egentligen hände där ute på gräset.
Även om jag inte förstod så mycket när jag satt på Starke Arvids läktare, så var det ändå härligt att vara där. Det var en skön stämning bland publiken och det var ingen som var rädd för att prata med den okände grannen bredvid sig. För de hade alla ett gemensamt intresse.
Fotboll är en sport och underhåller och håller samman en grupp människor. Både i medgång och motgång. Det är faktiskt så att jag blir lite avundsjuk när jag tänker på det. Jag vill också dela intressen med resten av världen! Det blir definitivt en nästa match för mig, fast då tänker jag nog plugga in lite fotbollssnack innan så kanske jag kan bli en i gänget.
Idag mår jag sämre än jag förtjänar. Herregud va va illa det är stundtals!
Men jag hade det så jävla bra igår! Faan va jag älskar att se folk så uppklädda och fina och glada! Vi är så fina människor MEM, vi är så bra!
Men jag hade det så jävla bra igår! Faan va jag älskar att se folk så uppklädda och fina och glada! Vi är så fina människor MEM, vi är så bra!
Kommentarer
Trackback
