Jag har vart helt hysterisk hela morgonen. Det är väder för Sibirien här och ändå ska pappa upp till Näl i Trollhättan, ett område där det är ännu värre än här! Hur dum i huvudet får man vara? Han fick ju för fan motorsåga sig fram till brevlådan för att hämta tidningen, för att ett träd hade blåst över vår väg!
Pappa frågade mig vänligt när han fick en 46 år yngre mamma. Jag kommer inte ihåg vad jag fräste, men i den här familjen lever vi efter devisen "dumma frågor, dumma svar".
Nu äntligen efter en trekvart ringde han och berättade att han hade kommit fram helskinnad. Jag har nästan fått bända loss telefonen från handen.

Det suger så jävla hårt allt det här. Hela helgen har blivit helt annorlunda än vad jag hade tänkt den. Jag har missat allt som var planerat och jag missade Sanna när hon var i Sverige för första gången på typ en månad, och första gången vi lyckas tima in våra Uddevalla-besök samtidigt.
Det är mer irriterande att veta att vi är i samma stad men inte kan nå varandra, än att vara i olika länder. För när hon är i Norge så är det så uppenbart att jag är här, du är där. Nu har vi haft 40 min mellan oss och ändå har vi inte kunnat ses.
Jag är otroligt glad att jag hann träffa Louise, Jessica, Josse, Daniel och Emil innan snön om, för jag behöver verkligen veta att ni lever och hur ni lever och att ni överlever. Det är bara André kvar på listan nu, men det ser inte ljust ut vännen..

Jag träningsvärk i vänsterskinkan efter att jag påbörjat min fjärde haltande dag. Jag ser inte klok ut när jag tultar runt här i huset, som någon skadeskjuten veterean från kriget. Det är nästan så jag funderar på att börja öppna samtal med meningar som "När jag och mina män vakade på fronten i Vietnamn.." bara för att fullfölja känslan.

Och vad gäller my return till Kalmar.. ja inte innan onsdag iaf. Och skulle bli förvånad om jag lyckades innan helgen. Simons danspartners pappa jobbar i Alvesta så jag ska ringa honom ikväll och höra hur väglaget verkar. Men han verkade ärligt orolig när pappa pratade med honom igår.
Ni kanske tycker att jag gnäller. Och jag vet att jag kan köra när det är halt, och jag skulle kanske kunnat köra bil med min fot i om vädret hade vart annorlunda. Men nu är det inte det, och hamnar jag i ett dike på vägen ner så kommer jag vackert få ligga kvar där tills någon hittar mig för jag kommer inte komma någonstans med den här jävla foten i det här jävla vädret.
Thats it, jag får komma när jag kommer tyvärr.

Nu ska jag passa på och sova medan pappa är inne i sjukhuset, för där kan det knappast hända honom något.