21 augusti - cus Im leaving on sunday morning
Allt är bara galet. Inombords är jag helt felvrängd och utåt sett är jag helt ras. Jag vet inte riktigt vad som är bäst.
I tisdags kom pappa in med stora släpkärran och baxade bort ALLA mina möbler. Tur att köksbänkarna sitter skruvade i väggen, så illa va det!
Så sen dess har jag sovit på en luftmadrass och ätit middag på köksgolvet. Men det har funkat, känns lite som att campa under civiliserade förhållanden.
Kom precis hem från Bokenäs där jag och Daniel har lastat ur en massa grejer som jag inte behöver i Kalmar och saker som jag behöver i Kalmar, men som pappa får köra ner eftersom det inte får plats med i min bil.. Min bil är bäst att fickparkera med, not so great att agera flyttfordon. Dock får det faktiskt plats mer saker än vad man tror!
I tisdags kom pappa in med stora släpkärran och baxade bort ALLA mina möbler. Tur att köksbänkarna sitter skruvade i väggen, så illa va det!
Så sen dess har jag sovit på en luftmadrass och ätit middag på köksgolvet. Men det har funkat, känns lite som att campa under civiliserade förhållanden.
Kom precis hem från Bokenäs där jag och Daniel har lastat ur en massa grejer som jag inte behöver i Kalmar och saker som jag behöver i Kalmar, men som pappa får köra ner eftersom det inte får plats med i min bil.. Min bil är bäst att fickparkera med, not so great att agera flyttfordon. Dock får det faktiskt plats mer saker än vad man tror!
Så nu har jag bara städet kvar. Eller bara och bara.. det handlar om att kliniskt rengöra 40 kvm tills det glänser! Bästa vore ju att bara dra in högtryckstvätten.. Im just saying!
I torsdags hade jag lite adjö middag här i lägenheten. Alla fick köpa med sig hämtmat och sitta och käka på mitt golv. Det va jättemysigt och sjukt sorgligt! Jag fick säga mitt första riktiga flytta-iväg-hej då till Andreas som drar till Tromsö i Norge på måndag.
Det är hårt, det är faktiskt riktigt jobbigt att slita sig från barndomen och hemmastaden. Jag trodde inte att jag skulle bry mig så! Men jag vet ju själv om att jag kommer ju aldrig komma tillbaka till Uddevalla.. Efter den här hösten kommer ju aldrig mitt liv se likadant ut. Jag menar tills studenten hade man lite samma saker för sig varje dag i skolan och varje helg på fester eller krogen. Man träffade samma människor i stan och man mötte samma kvartersgrannar på ica. Och visst kommer jag att få en vardag i Kalmar, men det kommer ju aldrig bli samma trygga. Det är karriärssugna vuxna människor från hela Sverige i Kalmar, och det kan jag väl inte riktigt säga att det finns här i U-town..
Idag ska jag ha en liknande träff hemma hos mig, fast denna gången är det bara de närmast sörjande som kommer. Det kommer grinas något så kopiöst..
Faktum är att jag, Sanna och Louise har haft någon weird jävla hormonsvängning hela senaste veckan. Ibland fylls fylls ögonen med tårar och man snyftar lite för att man precis insåg att vi bara har så och så många dagar kvar tillsammans. Sen torkar man sig om kinderna och så är alt som vanligt igen. Och tjugo minuter senare händer det igen. Jättekonstigt och sjukt jobbigt. Så många gånger jag har suttit och tagit en snabb paniklip i bilen. Aldrig har jag vart såhär känslig! Och jag känner mig såå jävla töntig!
Värst av allt va ju att säga hej då till familjen. Tyvärr krockade min flytt med Simons EMtävling, så de åkte redan i torsdags och jag hinner åka innan de kommer hem på söndag. Typiskt att det ska bli så, men det kanske är bäst. Slippa bli ett sjukt långt farväl till de jag absolut minst vill lämna. ÅÅÅH!
Ne nu ska jag höja volymen på P3Star och börja röja här i oredan. Herregud, jag vet knappt vart jag ska börja.. Jag tror jag startar med att torka ur alla skåp i köket.
I torsdags hade jag lite adjö middag här i lägenheten. Alla fick köpa med sig hämtmat och sitta och käka på mitt golv. Det va jättemysigt och sjukt sorgligt! Jag fick säga mitt första riktiga flytta-iväg-hej då till Andreas som drar till Tromsö i Norge på måndag.
Det är hårt, det är faktiskt riktigt jobbigt att slita sig från barndomen och hemmastaden. Jag trodde inte att jag skulle bry mig så! Men jag vet ju själv om att jag kommer ju aldrig komma tillbaka till Uddevalla.. Efter den här hösten kommer ju aldrig mitt liv se likadant ut. Jag menar tills studenten hade man lite samma saker för sig varje dag i skolan och varje helg på fester eller krogen. Man träffade samma människor i stan och man mötte samma kvartersgrannar på ica. Och visst kommer jag att få en vardag i Kalmar, men det kommer ju aldrig bli samma trygga. Det är karriärssugna vuxna människor från hela Sverige i Kalmar, och det kan jag väl inte riktigt säga att det finns här i U-town..
Idag ska jag ha en liknande träff hemma hos mig, fast denna gången är det bara de närmast sörjande som kommer. Det kommer grinas något så kopiöst..
Faktum är att jag, Sanna och Louise har haft någon weird jävla hormonsvängning hela senaste veckan. Ibland fylls fylls ögonen med tårar och man snyftar lite för att man precis insåg att vi bara har så och så många dagar kvar tillsammans. Sen torkar man sig om kinderna och så är alt som vanligt igen. Och tjugo minuter senare händer det igen. Jättekonstigt och sjukt jobbigt. Så många gånger jag har suttit och tagit en snabb paniklip i bilen. Aldrig har jag vart såhär känslig! Och jag känner mig såå jävla töntig!
Värst av allt va ju att säga hej då till familjen. Tyvärr krockade min flytt med Simons EMtävling, så de åkte redan i torsdags och jag hinner åka innan de kommer hem på söndag. Typiskt att det ska bli så, men det kanske är bäst. Slippa bli ett sjukt långt farväl till de jag absolut minst vill lämna. ÅÅÅH!
Ne nu ska jag höja volymen på P3Star och börja röja här i oredan. Herregud, jag vet knappt vart jag ska börja.. Jag tror jag startar med att torka ur alla skåp i köket.
Kommentarer
Trackback
